Fildelning (Ditte)

När jag hörde ordet fildelning först så fick min hjärna för sig att det handlade om att dela filer, inte att dela ut dem. Alltså att dela upp dem i småbitar, som motsat­sen till defragmentering. Nu, många år senare, är jag visare.
Dessutom tror jag många med mig spontant reagerar så att man tänker på något illegalt när man hör ordet. Men så är det ju inte alls med fildelning. Det är som med bomber, knivar och dragspel; de är neutrala företeelser som inte kan göra någon­ting om det inte finns en människa tillstädes. En människa som använder dessa företeelser kan dock välja att göra antingen gott eller ont med dem. Att olika männi­skor har olika åsikter om vad som är gott och ont gör saken än mer kompli­cerad.
Själva förfarandet, att dela med sig av en fil, är inte olagligt i sig. Det är innehållet i filen som avgör om det blir illegalt eller inte. Om innehållet i filen om­fattas av upp­hovsrätten, och upphovsrättsinnehavaren motsätter sig satt man spri­der hans eller hennes verk okontrollerat, DÅ blir det olagligt. Upphovsmannen kan å andra sidan tillåta spridning av sitt verk genom att licensiera materialet med en fri licens.
Fildelning används till exempel på kontor för att dela filer och resurser (skrivare, fax, etc) mellan anslutna datorer till samma nätverk. Det största fildel­ningsnät­verket av alla är webben.Via internet kan filer delas över stora avstånd, och varje internetserver utför fildelning av till exempel HTML-sidor(ref. Wikipedia). Andra exempel på legal fildelning är:
- när en musikartist använder sig av fildelningsteknik för att marknadsföra sig och sälja sin musik.
- när datorprogram kan laddas hem gratis med upphovsmännens tillstånd, och där ibland användarna också kan bidra till programvarans utveckling. Sådana program är t.ex. Office-motsvarigheten Openoffice, operativsystemet Linux, och mind-map-programmet FreeMind.
- när man gör en kopia av en köpt CD-skiva till sig själv eller till en vän eller familjemedlem. Här får upphovsmännen ersättning genom en avgift som finns inbakad i priset för det tomma mediet.

En stor andel av den information som fildelas är emellertid upphovs­rättsskyddat material. Vad menas då med upphovsrätt? Under min karriär som musiker har jag mött mycken okunnighet om vad upphovsrätt. Så här kan man läsa på regeringens hemsida (www.regeringen.se): ”Lagen (Upphovsrättslagen; Dittes anm.) ger konstnärer, författare, kompositörer eller andra skapande personer rätt att bestämma över hur deras litterära eller konstnärliga verk ska användas. Lagen skiljer mellan den ideella och den ekonomiska rätten.” Här har jag också stött på många missförstånd, när människor tror att det bara handlar om pengar.
Den ideella rätten innebär att jag blir erkänd som skapare av mina verk. Detta är för mig, som skapare, oerhört viktigt. Själv är jag musiker, och behö­ver få ekonomisk ersättning för mitt musikskapande, men om jag tagit en bild, som varande amatörfotograf, och någon vill använda den, så är detta oftast acceptabelt för mig, förutsatt att jag blir tillfrågad, och att det uttryckligen anges att jag tagit bilden. Allt jag skapat är, för mig, mina känslomässiga barn.
Enligt svensk lag erhåller varje upphovsman till ett litterärt eller konstnärligt verk automatiskt upphovsrätt till verket i och med att det skapas (ref. http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19600729.HTM). Det är fantastiskt, tycker jag!
Sedan lagstadgas också den ekonomiska rätten, dvs. rätten att bestäm­ma vem som får framställa exemplar av min skapelse, och på vilka villkor (ref. Notisum AB). Denna rätt är av vital betydelse för att människor ska kunna leva av sitt skapande. Det är betalningen för den tid man jobbat med att skapa ett verk, och ofta även den tid man övat, repeterat och tillbringat i inspelningsstudion när man producerar en CD-skiva.
Som musikskapare överlåter man ofta rätten att bevaka ens intressen till någon organisation. Jag överlåter alltså inte min upphovsrätt, för det går, gud­skelov, inte att göra enligt svensk lag, men jag överlåter åt dessa organisationer att bevaka mina rättigheter, eftersom de har större kunskap och förmåga att göra detta än vad jag, som ensam person, har. Sålunda bevakar STIM om min musik framförs på konserter eller i radio m.m., NCB bevakar om min musik mångfaldigas på skivor och annat, och SAMI bevakar rätten till mina musikerprestationer på skivor.

När upphovsrättsskyddat material delas ut, t.ex. genom fildelning, utan att upphovsrättsmannen kan kontrollera det och få de eventuella upphovsrätts­er­sättningar som är lagstadgade så kallas det för piratkopiering. Några program som används för fildelning i dessa sammanhang är FTP, Kazaa, Direct Connect och BitTorrent.
Det finns också två olika strategier för fildelning. I det ena fallet har man en central dator som lagrar allt, och från vilken sedan klienter laddar ned material. Om illegal fildelning bedrivs på det sättet är det lättare att komma åt den, eftersom den centrala datorn finns, i fysisk form, på ett ställe. I det andra fallet har man ett nätverk av deltagare, där ingen har en fast server- eller klientroll. Det finns då ingen fysisk stordator som kan kommas åt genom stämning och åtal.

I debatten hör man mest talas om, och uttalar sig mest, t.ex. de upp­hovsrätts­kritiska organisationerna Piratbyrån och Piratpartiet, riksdagsmän och många andra tyckare som inte själva är upphovsmän. Man talar om ”rätten till att fritt dela information”, ”hinder av teknikens framsteg”, och att det är synd om fildelarna som kriminaliseras när de ju (naturligtvis!) bara laddar ned för privat bruk. Företrädarna för att det ska finnas en upphovsrättslagstiftning kallas alltid för ”branschorganisationerna” eller något annat ord som för tanken till en stor, rik och mäktig organisation.
På en hemsida hittade jag en lektion i fildelning för nybörjare, tips om avancerade insruktioner, samt tips om du vill tjäna pengar på din fildelning. Sist­nämnda gör att bilden av den oskyldiga tonåringen som laddar ned för privat bruk krackelerar något.
På internet kan man också hitta organisationer som t.ex. Tankafritt.nu, en slags ”fildelarkassa”, där medlemsavgifterna används till att betala böter om någon får sådana för fildelning. På andra sidor kan man få kontakt med juristhjälp om man hamnar i trångmål p.g.a. illegal fildelning.
På ipKoll.se kan man läsa att upphovsrättslagen inte är resultatet av någon demo­kratisk process, utan att frågan om upphovsrätten har ansetts som en angelägen­het för diverse intresseorganisationer.
När den första fängelsedomen för fildelning fallit i maj 2008 skrev Rick Falkvinge (pp) att detta ”öppnar dammluckorna för ett omfattande missbruk av husrannsa­kansvapnet från Lobbyn för att trakassera vanliga medborgare.” ”I det här fallet är samhällskostnaden att man lär hela ungdomsgenerationen att rättsväsendet är deras fiende, och att rättsväsendet alltid står på den sida som har mest pengar.” (http://rickfalkvinge.se/2008/05/05/forsta-fangelsedomen-for-fildelning/)
Jag minns min barndoms Robin Hood-böcker. De fattiga tar från de rika. De rika, dvs. branschorganisationerna, de stora skivbolagen, de kända artis­terna med sina feta plånböcker.

”I debatten jämförs ofta nedladdning av musik och film med att stjäla från en butik. Men när en kille laddar ned en låt så upplever han inte att detta är samma sak som att gå in på Konsum och sno en chipspåse.” ”Problemet är att vi i dag har en lagstiftning som inte ligger i fas med det allmänna rättsmedvetandet.” Så skrev Fredrick Federley, Cuf, och Fredrik Malm, Luf i Expressen 10 juni 2006. (Expressens nätupplaga, Expressen.se)
Betyder det alltså att om rättsmedvetandet hos gemene man urvattnas, så ska man inte försöka få gemene man på rätt köl igen, utan man anpassar lagar­na till vad flertalet tycker? Som en hit-lista ungefär? Om det blir jättepoppis att slå ihjäl folk, då blir det tillåtet också?
Sedan kan man vilja väl, men ändå missa själva målet. Childnet är en globala kampanj som vill upplysa skolelever om problemen med piratkopiering. I en liten guide, bekostad av IFPI, beskriver Childnet flera risker med att dela filer. Guiden skriver att fildel­ning är olagligt, kan leda till datorvirus och att privata filer kan delas av misstag. (IT-Politik 2008-05-05 av Björn Edström, Sweclockers.com)
Sällan, eller skull jag vilja säga aldrig, talas det om det centrala i hela frågan, nämligen de enskilda upphovsmännen själva, och hur de ska kunna få betalt för sitt arbete. De kommer heller aldrig själva till tals.

I Renforsutredningen av den 3 sept 2007 kan man läsa: ”För att skapa legitimitet och förståelse för det upphovsrättsliga regelverket bör kunskapen hos allmänheten om vad upphovsrätten innebär och vilka funktioner den fyller förbät­tras.”
Det kan jag skriva under på. Det förekommer mycken okunskap när det gäller upphovsrättslagstiftningen, och också när det gäller musikers ekonomis­ka omständigheter. T.ex. får man, som jag ovan nämnt, bilden av att det handlar om den vanliga, lilla medborgarens kamp mot de stora produktionsbolagen. David mot Goliat. Men jag ÄR en vanlig medborgare, som valt att försöka leva på min musik. Jag investerar oerhört mycket tid i att skapa, öva, repetera inför de fono­gram som producerats med mig. Min förhoppning är att jag, någon gång i framti­den, ska få ersättning åtminstone för en liten del av den tid jag lagt ned på mitt arbete. Det handlar inte om ”30 dagar netto”, utan om flera år brutto. Så är det för de flesta kulturskapare. Ifråga om t.ex. STIM-ersättning så får 90% av STIM’s med­lemmar mindre än 100 kr om året i ersättning. Själv får jag litet mer än så, vilket betyder att jag tillhör de resterande 10 procenten. Jag får cirka 1000 kr om året, vilket innebär en lön på 750 kr före skatt. Jag är, efter moderna förhållanden, en ganska fattig människa. Det betyder att de få som tjänar mycket pengar på sina upphovsrätter är en försvinnande liten del av alla musiker.

Jag har också undrat vad folk i allmänhet har för bild av musikskapar­processen. Tror någon att jag får månadslön för mitt skapande och spelande? Från vem skulle det vara? Tror någon att rika skivbolag står i kö för att spela in mig och min musik? Fel, fel, fel. Så är det för några få, men inte för de flesta. Vi gör, som sagt, vårt arbete utan betalning, med hopp om att få betalt någon gång i framtiden. För det mesta får vi aldrig rimligt betalt för vårt arbete. Detta gör vi medan det finns människor som tycker att vår eventuella ersättning ska försvinna. Jag har däremot aldrig hört att någon propagerat för att t.ex. sjuksköterskor eller snickare ska arbe­ta utan lön.
Kontroll och lagstiftning tror jag inte är rätt väg, emellertid. För mig handlar det om moral och respekt och logik. Om t.ex. alla ”plankar” in på en kon­sert, så kan arrangören inte ordna så värst många konserter i framtiden. Om alla stjäl musik i stället för att köpa den så blir det inte många fonogram. Eller också fonogram framställda av folk som har musiken som hobby, vilket kommer att åter­verka på kvaliteten.

Framtiden, då? Hur många vill ägna sig åt konstnärliga yrken om resultatet fritt kan användas av vem som helst, hur som helst, när som helst? Jag kan se olika scenarier.
Kanske vi får en värld där alla förstår orsak och verkan och självklart betalar för sig när de vill ha musik, eftersom de då, som lyssnare, investerar i bättre musik i framtiden. Kanske blir skivor och nedladdning billigare då också, eftersom alla är med och betalar kostnaderna. Som skatt och TV-licens, som förmodligen skul­­le kunna sänkas om alla drog sitt strå till stacken.
Eller också får vi i framtiden inga som satsar på konstnärliga yrken, eftersom det inte går att leva på det. Vi får tralla själva, eller hålla tillgodo med alster gjorda på fritiden, vid sidan om ett krävande heltidsarbete inom ett annat gebit, och med sänkt kvalitet som resultat.
Tyvärr tror jag inte på något av dessa alternativ. Det fortsätter förmod­ligen som förut. Konstnärerna känner ett sådant stort behov av att uttrycka sig att de skapar ändå, och står ut med vilka levnadsvillkor som helst för att få göra det de älskar. Många kommer att betala för det de vill ha, och andra kommer att tänka ”Alla andra kan betala, men inte just jag”. Så som det alltid varit.